Så har jag o min kära landat i mullvadslandet igen, snart drar vi dock vidare till Götlaborg o träffar den andre hälftens familj. Vi har ätit Janssons, åkt pulka, bytit klappar o träffat alla syskonen. Gjort allt som skall göras under julen o lite till.

Skulle ta farväl utav en av de små bröderna som låg o sov o möttes av denna märkliga syn...

Alla klappar är packade. Nu far vi norrut.

Min skatt.

Dom är ganska fina ändå. Mina grannar längst ner.

Världens finaste pepparkakshus bor hos Nicke.

lillebrors film

Ett år! O nog måste jag våga påstå att vi ser en aning besatta ut. Som två som just slutit pakt o offrat sin förstfödda. Men allt går att fixa i fotofixen. Som tur e, för mina ögon tenderar ofta att lysa röda som stoppljus.
Ikväll ska det firas! Inte på den dyraste o flådigaste restaurangen, men på en halvdyr, halvflådig sådan.

Imorgon är det ett år sedan jag o min framtid träffades, ett år sedan jag satte i halsen, fick ont i magen o inte visste vart jag skulle gömma mig. Sedan dess har jag livrädd vinglat fram på rosa moln, tappat fokus o ätit stolthet till middag. Jag tänker aldrig ge upp mina försök att dyka under hans hud, för där vill jag bo.

Tänk vad bra om årstiderna kunde hålla sig utomhus o inte komma in i min lägenhet. Jag sitter under täcket med mössa o vantar o fantiserar om att jag var född händig o kunde laga elementet som droppar den största kastrullen full.

Jobbar natt med bror o skvallrar om gravida väninnor. Det här är en magisk ålder, saker händer överallt o som aldrig förr. Jag gillar den mer än alla mina tidigare åldrar. Kärleken verkar stå högst, nu ska det bestämmas om det ska o i så fall varför. I rader krossas hjärtan, på led dras mattan under fötter o "för alltid" smakas det gärna på. Allt som ligger i luften känns.

Till mitt försvar... Nej det sitter ingen ring på mitt finger...korrekt. Detta är pga att min stenrika fästman har beställt världens största diamant som nu måste fraktas från jordens mitt till mitt finger. Nej nej sa jag , det är alldeles för mycket, sen tänkte jag lite o ångrade mig. För att detta skall kunna ske måste vi tillverka en stor borr för att få upp diamanten, eftersom det inte finns tillräckligt med "borrmaterial" måste vi anställa 100 000 barnarbetare till att gräva upp denna diamant, när de nått diamanten skall en stor matta (gjord av barnarbetare) placeras under ringen, för att sedan dra upp den med hjälp av barn som håller i mattan o armkrokar upp varandra, väl uppe skall diamanten läggas på fem flygplan som flygs bredvid varandra, för att lyckas med detta måste vi ge barnen flygutbildning, sedan för att ringen skall kunna bäras av mig i vår lägenhet, måste vår lägenhet byggas ut med 200 000 kvadratmeter, denna storlek krävs för att jag inte ska vara tvungen att sitta helt stilla utan även kunna spatsera fritt från kök till vardagsrum, från toalett till bidé osv. Vi kommer att betala barnen med djurbarn, det får dom att känna sig trygga o lära sig att känna ansvar osv. Sedan när djurbarnen växer upp o blir till endast djur är dom ju inte lika roliga längre, så då kommer barnen till oss o vill ha mer arbete som ger nya djurbarn, det som då blir ett extra plus är att barnen vid denna tid vuxit till tonåringar o kan lyfta upp en tyngre diamant som kan användas till min bröllopsring, som rent logiskt måste vara större än den förra.

Det du skrev om att den längsta halvmetern som finns är mellan hjärnan o hjärtat, det tänkte jag på när jag plaskade hem i regnet. Jag tänkte på hur pirrig jag blir av kaffe, hur vackra mina dagar kan vara o hur de mörka dagarna hoppar fram ur buskar när jag minst anar det. Jag tänkte på hur sorg är både outhärdligt o smakar lite gott på samma gång, som när jag bli sugen på godis som jag inte tycker om, sötlakrits när det finns salta fiskar. Det underbara är nästan halt o svårt att stanna kvar i när man inte är van.

Så hände det plötsligt... John Cameron Mitchell satt i publiken!! "Underbart helt underbart" utropade han,(men på engelska då rå). Mitt hjärta gick som en hamsters i ett snurrhjul.

Han gick ner på knä och nu finns bara glitter.

Trots den eviga fotbollen, som inte verkar ha någon brunns-botten att krossas mot utan ständigt tär på våra kvällar, så är jag kär som en disneyfigur.

Jag känner mig barnslig när tio dagar känns som tio veckor.

Jag har gått barfota i gräset, bränt mig lite, druckit kaffe o ätit choklad. Läste att det ska bli den finaste sommaren på 150 år o blev helt lycklig. Jag o min framtid ska till Frankrike o kanske Berlin, det blir även en sväng till Norrland där han ska godkännas av alla släktingar...stackars liten vet inte vad som väntar...

Känns nästan lite obehagligt att knappa fram drabligt nonsens här igen. Men jag börjar känna mig lite smått sugen. Ska snart iväg på ett performance som görs helt i mörker, vilket känns lite jobbigt eftersom mina otäcka fantasier om små flickor i vita nattsärkar kommer till liv så fort jag har öppna ögon i mörker.
Stockholm är grått o jag längtar efter vin o gräsfläckar på mina vita tygskor.

min tur

Nytt, allt är nytt. Något har kommit ikapp mig. Det pirrar i magen.