Det du skrev om att den längsta halvmetern som finns är mellan hjärnan o hjärtat, det tänkte jag på när jag plaskade hem i regnet. Jag tänkte på hur pirrig jag blir av kaffe, hur vackra mina dagar kan vara o hur de mörka dagarna hoppar fram ur buskar när jag minst anar det. Jag tänkte på hur sorg är både outhärdligt o smakar lite gott på samma gång, som när jag bli sugen på godis som jag inte tycker om, sötlakrits när det finns salta fiskar. Det underbara är nästan halt o svårt att stanna kvar i när man inte är van.