Det du skrev om att den längsta halvmetern som finns är mellan hjärnan o hjärtat, det tänkte jag på när jag plaskade hem i regnet. Jag tänkte på hur pirrig jag blir av kaffe, hur vackra mina dagar kan vara o hur de mörka dagarna hoppar fram ur buskar när jag minst anar det. Jag tänkte på hur sorg är både outhärdligt o smakar lite gott på samma gång, som när jag bli sugen på godis som jag inte tycker om, sötlakrits när det finns salta fiskar. Det underbara är nästan halt o svårt att stanna kvar i när man inte är van.

Så hände det plötsligt... John Cameron Mitchell satt i publiken!! "Underbart helt underbart" utropade han,(men på engelska då rå). Mitt hjärta gick som en hamsters i ett snurrhjul.

Han gick ner på knä och nu finns bara glitter.

Trots den eviga fotbollen, som inte verkar ha någon brunns-botten att krossas mot utan ständigt tär på våra kvällar, så är jag kär som en disneyfigur.

Jag känner mig barnslig när tio dagar känns som tio veckor.

Jag har gått barfota i gräset, bränt mig lite, druckit kaffe o ätit choklad. Läste att det ska bli den finaste sommaren på 150 år o blev helt lycklig. Jag o min framtid ska till Frankrike o kanske Berlin, det blir även en sväng till Norrland där han ska godkännas av alla släktingar...stackars liten vet inte vad som väntar...

Känns nästan lite obehagligt att knappa fram drabligt nonsens här igen. Men jag börjar känna mig lite smått sugen. Ska snart iväg på ett performance som görs helt i mörker, vilket känns lite jobbigt eftersom mina otäcka fantasier om små flickor i vita nattsärkar kommer till liv så fort jag har öppna ögon i mörker.
Stockholm är grått o jag längtar efter vin o gräsfläckar på mina vita tygskor.